Mitt liv som AuPair

Detta blir mitt första inlägg i en blog någonsin, antar att jag fallit för grupptrycket jag också, eller så kanske jag bara måste få uttrycka allt jag har inom mig.

Detta blir mitt första inlägg i en blog någonsin, antar att jag fallit för grupptrycket jag också, eller så kanske jag bara måste få uttrycka allt jag har inom mig.

Arbetar just nu som AuPair i Holland vilket är helt underbart. Åkte från kalla, tråkiga Sverige till våren i Holland. Bor i en stad som heter Leiden och imorgon så har jag varit här i 4 veckor *yeaj*. Leiden är ungefär som Uppsala, inte för stort men tillräckligt för att man inte ska bli uttråkad. Folket här i Holland är mycket trecligare än dem i Sverige. Här hälsar dem på varandra på gatan och när man går ut så är det inte bara sitt "gäng" man håller sig till, alla pratar med alla och alla bjuder varandra på dricka. Har vart ute två helger i rad nu och ska ut igen imorgon med en annan AuPair som jag lyckligtvis fick kontakt med på internet, hon bor i samma stad så nu har jag en promenad kompis också. Vi brukar gå en sväng på kvällarna och snacka skit, de kvällar vi inte ses och går så brukar jag promenera längs de upplysta kanalerna själv istället.

En av de största anledningarna till att jag bestämde mig för att flytta var det faktum att jag insåg att jag inte hade någonting att stanna kvar för. Mina vänner beter sig som om vi fortfarande vore 14 eller 15, min mamma är bara glad över att jag inte bor hos henne längre och mina syskon träffar jag inte allt för ofta heller. Den enda jag verkligen saknar är pappa, men jag får ju se honom när jag väl kommer hem igen.

Hittade detta på en "kompis" blog idag: Sa upp vänskapen med en nära kompis som jag känt sen dagis vid nyår och hon har ännuinte hört av sig i huvudtaget även fast det va hennes fel att det blev som det blev ochen sån sak säger ju allt. Hade våran 20 åriga vänskap betytt något hade hon väl hört av sig?

Visste direkt att hon menade mig men kunde knappt tro det jag läste. Jag har inte gjort någonting för att situationen skulle bli så här, det var hon som överreagerade. Hon kom med ett förslag på vad man skulle kunna gjort på nyår och jag svarade "Ja, det skulle man nog kunna göra" Är det att bestämma något? Inte i mina ögon iaf. Jag valde istället att fira nyår med en annan kompis som skulle fira med folk i vars sällskap jag trivs och hon blev arg. Jag tror det hela blev värre när den andra tjejen sa att hon inte kunde komma och fira med oss på grund av det hon gjorde gången innan när hon var där. Men detta är förmodligen ingenting hon kunde förstå och det har inte riktigt med mig att göra, det är något mellan dem två. Men spelade detta någon roll för någon av dem? Nej, självklart inte. Det slutade med att dem skyllde ifrån saker dem själva klagat över hos varandra till mig, på mig. Båda dem borde kanske för höra vad dem egentligen har sagt om varandra istället för att skylla allt på någon annan, men jag orkar inte med det där längre. Mår dem bättre av att bete sig på det sättet så får dem gärna göra det, men jag orkar inte vara inblandad längre. Önskar bara dem kunde se att jag är den som försvarat båda deras pojkvänner inför andra när någon sagt något illa oom dem, men det är dem förmodligen för blinda för.

Det är synd att det har slutat så här, men jag tycker inte att det bara ligger på mitt ansvar att höra av mig till dem, dem kanske borde säga något själva någongång. Därför känns det bra att vara här just nu, träffa nytt folk, se ett annorlunda liv. Saknar jag att umgås med dem? Självklart, det finns ingenting jag hellre skulle vilja än att få visa dem denna stad då jag vet att dem skulle älska den lika mycket som jag gör. Så Sofie, läser du det här så kan du väl tala om vad det var som jag gjorde som fick dig att sluta umgås med mig. För jag vet att du har lika kul med mig som jag har med dig.

Nej, dags att ta tag i tvätten innan det är dags att cykla iväg och hämta ungen.

Over and out!