Ny riktning

Så nu är det slut på AuPair livet, har visserligen varit det i 2½ vecka nu men det känns fortfarande väldigt konstigt.
Jag trodde aldrig att det skulle kännas så här att komma tillbaka. Jag uppskattar Sverige på ett helt annat sätt nu och jag har min anledning att stanna kvar här.
Saknar dock familjen väldigt mycket, var riktigt svårt att se barnet stå och gråta medan jag gick genom säkerhetskontrollen på Schiphol så jag är glad att jag får träffa henne snart igen, dem flyttar ju faktiskt upp imorgon.

Nu är jag dock fast där jag var förut i stort sett. En av anledningarna till att jag åkte var för att kunna komma på vad jag ville göra med mitt liv, men det har jag inte kommit långt med. Jag har fortfarande svårt att se mig själv i något arbete och med alla arbetsgivare som inte har tid att lära någon oerfaren människa själva arbetet så är det svårt att få något arbete alls. Måste jag arbeta i en kundservice och bli kallad allt möjligt otrevligt varje dag bara för att jag har erfarenhet av det? Så kul är det faktiskt inte att bli kallad hora och ha en chef som inte förstår att kraven är orimliga. Jag har alltid trott att kundservice och serviceminded syftade på att man vill göra allt för att få kunden nöjd, inte att man ger dem ett alternativ till vad som skulle kunna fungera och sen låter dem testa det på egen hand. 99.9% av de kunderna ringer tillbaka eftersom de inte fullt förstod eller för att det inte fungerar. Det är inte kundservice på hög nivå om jag får säga min mening.

Nu ska jag däremot försöka få tag på någonting roligt att arbeta med, eller roligt och roligt, något att arbeta med helt enkelt. Får se hur lång tid det tar denna gång innan man halvt ger upp igen.

Det mest positiva med att vara hemma är att få vara med Erik precis så mycket jag vill, vilket är hela tiden iofs.

Början på slutet

Det var ett tag sen jag skrev nu, men jag antar att jag inte har haft någon inspiration till att skriva. Fick dock höra idag att min blogg var tråkig eftersom jag inte skrivit något nytt, så tänkte ta några minuter till att göra det.

Var i Sverige på semester i 3 veckor i Augusti. Det var riktigt skönt att kunna ta det lungt i 3 veckor och jag blev förvånad över hur annorlunda jag såg på Sverige. Det var dock mindre kul att ta väskan på flygplatsen och inse att det inte fanns några hjul kvar på den. Fick bära en 9 kg tung väska och genom det få blåsor i händerna. Åkte direkt hem till Erik där jag spenderade största delen av min semester (då jag inte drog med honom till mamma och pappa för att hälsa på). Men att åka till honom var det bästa beslutet jag tagit på länge. Singel livet är över och jag hade nästan glömt bort hur underbart det är att vara kär. Det var dock tråkigt att behöva åka ifrån honom för att avsluta mitt arbete här nere, men nu är det inte långt kvar.

Dagen jag åkte tillbaka så regnade det i Sverige, men när jag landade på Schiphol sken solen och min värdmamma föreslog att vi skulle åka till stranden, så det blev rakt från regniga Sverige till den strålande solen på stranden i Holland där havet för övrigt var riktigt varmt och härligt.

Förutom stranden har jag inte gjort så mycket här nere sen jag kom tillbaka. Var med Anna och Ane en gång och såg på fotboll vilket var ganska så trevligt. Har suttit barnvakt en del men det är ingenting jag har något emot.

Nu är det endast 16 dagar kvar innan jag kommer tillbaka till Sverige för gott, eller vad vet jag, kanske försvinner utomlands någon gång igen, men det blir absolut inte inom en snar framtid.

På lördag tar min värdmamma Linda med mig in till Amsterdam för att visa mig saker som jag missade sist jag var där. Blir nog roligare än den gången jag var där med Anna då min värdmamma faktiskt pratar om annat än bara sig själv och killar hon gillar.

Men nu är det dags att natta barn med Bullerbyn bok.

Sov gott!

Tiden går fort

Det känns som om det var bara en kort tid sedan jag landade på Schripol och nervöst inväntade familjen jag skulle spendera minst 6 månader med. Kommer ihåg hur det kändes att svänga in på gatan första gången och se de hus som jag nu är så van vid. Allting kändes så främmande och nu, exakt 5 månader senare, så hemma. Jag var livrädd när jag åkte och kunde aldrig tro att jag kunde trivas så bra i ett land där jag inte alls förstod språket, inte hade en aning om någonting direkt. Men nu känner jag mig inte som en turist direkt och jag tror inte man kan räknas som det efter 5 månader heller, allting känns hemma. Inte ens språket är så speciellt främmande länge då jag förstår det mesta dem säger. Har lärt känna otroligt mycket människor här nere, haft riktigt kul, provat på nya saker. Men trots det så börjar det kännas som att jag är redo att åka tillbaka till Sverige nu, hoppas verkligen att det kommer kännas bra under semestern när jag är där, men varför skulle det inte? Har något jag inte hade när jag åkte...

Vad hände?

När slutade vi bry oss om varandra? När börjar föräldrar döma sina barn efter deras karriär? När tar den ovillkorliga kärleken slut?
Under det att man är liten fördelas uppmärksamheten lika mellan barnen oavsett hur många det är, men på något sätt verkar den riktas mer åt ett håll än de andra när man bli äldre, för att sedan, när alla är vuxna, endast fokuseras på bara vissa. Har det verkligen så stor betydelse för ens föräldrar vad man arbetar med, vad man tjänar varje månad samt hur och var man bor? I min familj verkar det vara så iaf. Vad jag än gör så verkar det inte riktigt duga, det är alltid bara nästan. Man gör sitt bästa endast för att upptäcka att det inte riktigt duger eller ignoreras då någon annan gjort något bättre. Så har det varit länge nu. Jag kommer ihåg en gång när en i min familj var sängliggande pga sjukdom eller så, sjläv var jag genom förkyld och hade feber. Men det behövdes handlas. Jag fick åka och möta upp andra ur familjen för att kunna handla, men det enda man i efterhand fick höra om det var hur de hade åkt dit och hjälpt till, när man själv hade gjort samma sak trots feber och förlkylning. Kan låta som om jag enbart vill ha någon sorts uppskattning för det, men så låg det inte till. När det ändå berättas att de andra två åkte dit för att handla så kan det väl inte vara så svårt att nämna den tredje, eller räknas inte jag?

Visst, jag kan medge att jag alltid haft en stark vilja och det kanske inte har varit det lättaste att handskas med, men för det behöver man väl inte glömmas bort? Alltid förväntas göra det värsta?
Vad spelar det för roll om jag inte har kommit på vad jag vill bli än? Måste det innebära att jag är sämre än de som redan har ett fint arbete? Det finns så mycket möjligheter där ute och att välja en väg är inte det lättaste. Jag kanske inte är en sådan som kommer klara av att ha ett 9-5 arbete. Kanske är jag en fri och rastlös själ som måste ha stimulans på ett annat sätt. Men det innebär inte att jag inte förtjänar samma kärlek och uppmärksamhet från någon jag alltid funnits där för och alltid ställt upp för.
Men det värsta av allt var nog att få höra att jag inte kommer ihåg saker för att jag rökt på för mycket. Bara för att jag är i ett land där det är lagligt så innebär det inte att jag röker på varje dag. Sälvklart har jag testat, jag kan inte säga att jag bott i Holland i 7 månader och inte testat röka på, men det betyder inte att jag gör det hela tiden. Skämt eller inte, det är som att få en kvin instucken i hjärtat när man får höra det från någon som står en så nära, någon som ska älska en vad som än händer, nägon som borde känna mig bättre än någon annan. Den som kan se rakt in i mig och veta hur jag mår och känner.

Men vad jag än gör så verkar det inte riktigt räcka ända fram...
Vad har jag gjort för fel?

Blod, svett och tårar

Gårdagen blev ganska kaotisk. Det började redan på morgonen då Trude och hennes kompis Madhu, som hade spenderat natten här, sprang ute och lekte medan de väntade på att vi skulle åka till skolan. Trude lyckades snubbla över vår minsta katt Polly och ramla, hon skrapade upp båda knäna och ena armbågen. Så det blev på med lite plåster och sen iväg till skolan där hon var tvungen att ta på sina sår hela tiden så att folk skulle se att hon gjort sig illa, igen. I tisdags när vi var på stranden lyckades hon av olycka få den vassa delen av en spade precis under ögat så hon blödde ordentligt.
Man kan tro att detta var tillräckligt mycket för ett barn på 5 år att ta på en vecka, men icke. Igår när hon hade simlektion så skulle hon hoppa från kanten och lyckades på något sätt skrapa upp den böjliga delen under stortån. Dem kom och sa till mig att kvinnan i receptionen letade efter mig då jag satt ute på gräset med en annan flickas mamma och tog det lungt i solen medan lektionen pågick. När jag kom in till bassängen så såg jag blodspår och hörde Trude ropa på mig. Hon satt på en bänk med en helt blodig fot. Sjukvårdaren fick på ett förband och sen var det bara att bege sig till sjukhuset då det inte ville sluta blöda. Inte nog med att hon blödde och grät, det var så varmt ute att man bara ville stanna inne i ett kallt förråd eller liknande, att gå utanför dörren var som att kliva in i en bastu, så har det varit hela veckan och det verkar nästan bli så idag också. Det är redan 24.5 grader inne och vi har inte ens värmen på.

(Lägger upp en bild på den nya tatueringen också, frågan är om jag kan hålla mig till bara den under min tid här eller om jag kommer göra en till innan jag kommerr hem. Gör jag det kommer pappa helt klart skjuta mig när jag kommer hem, men det vore värt det.)

Saltvatten och hummer

Efter en dag som bara verkade gå utför så fick jag frågan av min värdmamma om jag ville följa med till stranden, och varför inte? Hade inte varit på stranden än och det var otroligt varmt ute så jag sa självklart ja. Jag är glad att jag inte stannade hemma. Jag tror aldrig att jag har sett en sådan strand förut, visst, stranden på Kreta var helt otrolig, men det var så anpassat för turister med parasoll och solstolar överallt. Detta var dock helt annorlunda, det var som taget ur en äldre film med restaurangen och kioskerna och borsett från några enstaka pressennings täckta saker på stranden så var det helt öppet och fritt, långt bort på ena sidan kunde man se svaga konturer av byggnader, men åt andra sidan så såg man ingenting. Sanden var mjuk och härlig.
Vi gick och åt på en charmig restaurang och satt ute med utsikt över havet. Åt hummer för första gången i mitt liv, smakade ganska bra men det är hårt arbete att äta det. Sen gick vi ner och kände på vattnet. Jag hade trott att det skulle vara kallt, men icke. Vattnet var alldeles lagom varmt så jag var tvungen att hoppa i trots att jag inte hade mina badkläder med mig. Vi badade en stund med Trude och hennes kompis och sedan var klockan redan 20:00, 20:00 och solen stod fortfarande högt på himlen, helt otroligt. Var dock riktigt trött när vi kom hem så det blev en dusch och sedan sängen, men växlade självklart några ord med min lilla pojke först.

Gone with the wind

Var nere en sväng på puben igår och träffade ägarinnan utanför som sorligt nog berättade att hon sålt den. Hon gav ingen anledning till varför men det är riktigt tråkigt. På den puben har jag träffat de flesta jag känner här, det var en sån pub man kan gå ner till och alla säger hej, är glada och trevliga, och nu finns den inte mer. Känns väldigt tråkigt att inte kunna gå ner och känna sig som hemma där längre. Får väl se vem som tar över och vad det nu blir.
Gick hem rätt tidigt dock, kände inte alls för att sitta där så länge, var riktigt trött. Så det blev hem och prata med Erik, eller, läsa bok för honom.

Vaknade när klockan ringde imorse men råkade somna om igen, det händer inte ofta alls. Men som tur var så låg de andra och åt frukost i sängen så det var ingen som sa något. Är riktigt glad att jag hamnat i en sådan avslappnad familj. Inga strikta regler utan bara skratt och leenden hela dagarna. Kommer sakna dem väldigt mycket när jag flyttar hem igen, men dem flyttar också till stockholm vilket känns väldigt bra. Det innebär att jag kan träffa Trude även efter min period här, och det är nog bra för henne också. Veta att jag finns där och inte bara försvinner ur hennes liv.

Nu är det cirka 11 veckor kvar tills jag får åka hem! Börjar sakna Sverige mer och mer nu när jag vet att jag ska tillbaka. Längtar efter att få krama om min pappa, det är verkligen tufft att vara borta från honom så här länge. Längtar också tills jag får krama om Erik och putta ur honom ur sängen på morgonen. Saknar självklart resten av min familj också. Skulle kännas bra med en värmande kram från min mamma, skratta med Helena och Crippa och krama alla mina syskonbarn, vilka börjar bli väldigt många nu. Det är tråkigt att familjen glidit ifrån varandra så mycket, saknar de middagar som alltid slutade i asgarv. Men jag antar att livet förändras hela tiden. Har växt mycket som människa under min tid här nere. Har dock bara hittat en av de två saker som jag åkte ner hit för att ta reda på, har hittat min anledning att komma tillbaka till Sverige, men jag har fortfarande inte kommit på vad jag vill göra med mitt liv. Funderar på om jag kanske är en rastlös själ. Vet dock nu att jag klarar mig på egen hand och att mina vänner där hemma alltid kommer betyda väldigt mycket för mig. Jag saknar er och önskar att ni kunde komma ner hit. Vore underbart att få visa er runt i denna vackra stad.