Tiden går fort

Det känns som om det var bara en kort tid sedan jag landade på Schripol och nervöst inväntade familjen jag skulle spendera minst 6 månader med. Kommer ihåg hur det kändes att svänga in på gatan första gången och se de hus som jag nu är så van vid. Allting kändes så främmande och nu, exakt 5 månader senare, så hemma. Jag var livrädd när jag åkte och kunde aldrig tro att jag kunde trivas så bra i ett land där jag inte alls förstod språket, inte hade en aning om någonting direkt. Men nu känner jag mig inte som en turist direkt och jag tror inte man kan räknas som det efter 5 månader heller, allting känns hemma. Inte ens språket är så speciellt främmande länge då jag förstår det mesta dem säger. Har lärt känna otroligt mycket människor här nere, haft riktigt kul, provat på nya saker. Men trots det så börjar det kännas som att jag är redo att åka tillbaka till Sverige nu, hoppas verkligen att det kommer kännas bra under semestern när jag är där, men varför skulle det inte? Har något jag inte hade när jag åkte...

Vad hände?

När slutade vi bry oss om varandra? När börjar föräldrar döma sina barn efter deras karriär? När tar den ovillkorliga kärleken slut?
Under det att man är liten fördelas uppmärksamheten lika mellan barnen oavsett hur många det är, men på något sätt verkar den riktas mer åt ett håll än de andra när man bli äldre, för att sedan, när alla är vuxna, endast fokuseras på bara vissa. Har det verkligen så stor betydelse för ens föräldrar vad man arbetar med, vad man tjänar varje månad samt hur och var man bor? I min familj verkar det vara så iaf. Vad jag än gör så verkar det inte riktigt duga, det är alltid bara nästan. Man gör sitt bästa endast för att upptäcka att det inte riktigt duger eller ignoreras då någon annan gjort något bättre. Så har det varit länge nu. Jag kommer ihåg en gång när en i min familj var sängliggande pga sjukdom eller så, sjläv var jag genom förkyld och hade feber. Men det behövdes handlas. Jag fick åka och möta upp andra ur familjen för att kunna handla, men det enda man i efterhand fick höra om det var hur de hade åkt dit och hjälpt till, när man själv hade gjort samma sak trots feber och förlkylning. Kan låta som om jag enbart vill ha någon sorts uppskattning för det, men så låg det inte till. När det ändå berättas att de andra två åkte dit för att handla så kan det väl inte vara så svårt att nämna den tredje, eller räknas inte jag?

Visst, jag kan medge att jag alltid haft en stark vilja och det kanske inte har varit det lättaste att handskas med, men för det behöver man väl inte glömmas bort? Alltid förväntas göra det värsta?
Vad spelar det för roll om jag inte har kommit på vad jag vill bli än? Måste det innebära att jag är sämre än de som redan har ett fint arbete? Det finns så mycket möjligheter där ute och att välja en väg är inte det lättaste. Jag kanske inte är en sådan som kommer klara av att ha ett 9-5 arbete. Kanske är jag en fri och rastlös själ som måste ha stimulans på ett annat sätt. Men det innebär inte att jag inte förtjänar samma kärlek och uppmärksamhet från någon jag alltid funnits där för och alltid ställt upp för.
Men det värsta av allt var nog att få höra att jag inte kommer ihåg saker för att jag rökt på för mycket. Bara för att jag är i ett land där det är lagligt så innebär det inte att jag röker på varje dag. Sälvklart har jag testat, jag kan inte säga att jag bott i Holland i 7 månader och inte testat röka på, men det betyder inte att jag gör det hela tiden. Skämt eller inte, det är som att få en kvin instucken i hjärtat när man får höra det från någon som står en så nära, någon som ska älska en vad som än händer, nägon som borde känna mig bättre än någon annan. Den som kan se rakt in i mig och veta hur jag mår och känner.

Men vad jag än gör så verkar det inte riktigt räcka ända fram...
Vad har jag gjort för fel?

Blod, svett och tårar

Gårdagen blev ganska kaotisk. Det började redan på morgonen då Trude och hennes kompis Madhu, som hade spenderat natten här, sprang ute och lekte medan de väntade på att vi skulle åka till skolan. Trude lyckades snubbla över vår minsta katt Polly och ramla, hon skrapade upp båda knäna och ena armbågen. Så det blev på med lite plåster och sen iväg till skolan där hon var tvungen att ta på sina sår hela tiden så att folk skulle se att hon gjort sig illa, igen. I tisdags när vi var på stranden lyckades hon av olycka få den vassa delen av en spade precis under ögat så hon blödde ordentligt.
Man kan tro att detta var tillräckligt mycket för ett barn på 5 år att ta på en vecka, men icke. Igår när hon hade simlektion så skulle hon hoppa från kanten och lyckades på något sätt skrapa upp den böjliga delen under stortån. Dem kom och sa till mig att kvinnan i receptionen letade efter mig då jag satt ute på gräset med en annan flickas mamma och tog det lungt i solen medan lektionen pågick. När jag kom in till bassängen så såg jag blodspår och hörde Trude ropa på mig. Hon satt på en bänk med en helt blodig fot. Sjukvårdaren fick på ett förband och sen var det bara att bege sig till sjukhuset då det inte ville sluta blöda. Inte nog med att hon blödde och grät, det var så varmt ute att man bara ville stanna inne i ett kallt förråd eller liknande, att gå utanför dörren var som att kliva in i en bastu, så har det varit hela veckan och det verkar nästan bli så idag också. Det är redan 24.5 grader inne och vi har inte ens värmen på.

(Lägger upp en bild på den nya tatueringen också, frågan är om jag kan hålla mig till bara den under min tid här eller om jag kommer göra en till innan jag kommerr hem. Gör jag det kommer pappa helt klart skjuta mig när jag kommer hem, men det vore värt det.)

Saltvatten och hummer

Efter en dag som bara verkade gå utför så fick jag frågan av min värdmamma om jag ville följa med till stranden, och varför inte? Hade inte varit på stranden än och det var otroligt varmt ute så jag sa självklart ja. Jag är glad att jag inte stannade hemma. Jag tror aldrig att jag har sett en sådan strand förut, visst, stranden på Kreta var helt otrolig, men det var så anpassat för turister med parasoll och solstolar överallt. Detta var dock helt annorlunda, det var som taget ur en äldre film med restaurangen och kioskerna och borsett från några enstaka pressennings täckta saker på stranden så var det helt öppet och fritt, långt bort på ena sidan kunde man se svaga konturer av byggnader, men åt andra sidan så såg man ingenting. Sanden var mjuk och härlig.
Vi gick och åt på en charmig restaurang och satt ute med utsikt över havet. Åt hummer för första gången i mitt liv, smakade ganska bra men det är hårt arbete att äta det. Sen gick vi ner och kände på vattnet. Jag hade trott att det skulle vara kallt, men icke. Vattnet var alldeles lagom varmt så jag var tvungen att hoppa i trots att jag inte hade mina badkläder med mig. Vi badade en stund med Trude och hennes kompis och sedan var klockan redan 20:00, 20:00 och solen stod fortfarande högt på himlen, helt otroligt. Var dock riktigt trött när vi kom hem så det blev en dusch och sedan sängen, men växlade självklart några ord med min lilla pojke först.